Porkalaparentesen är ett begrepp som väcker svåra och tunga minnen till liv hos de gamla invånarna i Kyrkslätt, Sjundeå och Ingå. Evakueringen och anläggandet av en militärbas för en främmande makt i hembygden har säkerligen lämnat outplånliga spår i sinnena, men samtidigt har befolkningen också glada upplevelser från tiden när man fick återvända hem och kunde påbörja arbetena med återuppbyggandet.
Purkal
Porkala udd har under hela den historiska tiden varit en central punkt för sjöfarten på Finska viken. Redan den danska kungen Valdemar II Sejrs farledsbeskrivningar från medeltiden nämner en plats som kallades Purkal. Man for över Finska viken till Estland på det smalaste stället vid Porkala. På ön Rönnskär utanför udden byggdes på 1600-talet en lotsstation och Porkala fyr blev färdig på ön år 1800.
Finska vikens smalaste ställe har genom tiderna varit av militärt intresse. Under första världskriget påbörjade man bestående sjöfästningsbyggen på och utanför udden då Ryssland försökte bygga “Peter den stores sjöfästning” till skydd för den dåvarande huvudstaden St Petersburg. Byggnadsarbetena avbröts av revolutionen och sjöfästningens anläggningar utanför Porkala övergick i det självständiga Finlands ägo.
Den strategiskt centralt belägna udden gav senare namn också åt den sovjetiska marinbasen.
Evakueringen 28.9.1944
Porkala udd har under hela den historiska tiden varit en central punkt för sjöfarten på Finska viken. Redan den danska kungen Valdemar II Sejrs farledsbeskrivningar från medeltiden nämner en plats som kallades Purkal. Man for över Finska viken till Estland på det smalaste stället vid Porkala. På ön Rönnskär utanför udden byggdes på 1600-talet en lotsstation och Porkala fyr blev färdig på ön år 1800.
Finska vikens smalaste ställe har genom tiderna varit av militärt intresse. Under första världskriget påbörjade man bestående sjöfästningsbyggen på och utanför udden då Ryssland försökte bygga “Peter den stores sjöfästning” till skydd för den dåvarande huvudstaden St Petersburg. Byggnadsarbetena avbröts av revolutionen och sjöfästningens anläggningar utanför Porkala övergick i det självständiga Finlands ägo.
Den strategiskt centralt belägna udden gav senare namn också åt den sovjetiska marinbasen.
Parentes på elva år
Efter september 1944 var Porkalaområdet stängt för sina tidigare bebyggare och förblev levande endast i deras minnen. Det kändes bittert eftersom i synnerhet de vuxna forna invånarna inte trodde på att de någonsin skulle få återse sin hembygd – arrendetiden var ju 50 år.
Man försökte acklimatisera sig på nya ställen, men det var inte lätt, eftersom Finland, förutom porkalaborna, samtidigt skulle placera ca 400 000 karelare, som också hade förlorat sina hem i samband med vapenstilleståndsavtalet. Den ersättning som beviljades för förlorad mark var en klen tröst. Från november år 1947 kunde man resa genom området med tåg. Tågvagnarnas fönster täcktes med luckor för färden mellan Köklax och Täkter. Denna “världens längsta tunnel” blev också av internationellt intresse, men de sovjetiska vakterna på tågen övervakade noga fotograferingsförbudet. För övrigt var Porkalaområdet en vit fläck på Finlands karta.
Sovjet inledde omedelbart omfattande arbeten på militärbasen. Två flygfält anlades på området – ett för jaktplan i Friggesby och ett för gränsjägare i Degerby. Kyrkslätts centrum utgjorde centralplatsen för basen, där bl. a. staben var placerad. Kyrkorna på området fungerade i allmänhet som platser för en mångfald av kulturell verksamhet. Hit flyttade också civilbefolkning och trakten blev inom kort så gott som självförsörjande med egen sovhos, butik, skola, biograf och eget sjukhus.
Militärbäsen
Fastän militärbasen levde sitt eget skyddade liv dolt för finländska blickar är det möjligt att glänta en aning på den hemliga förlåten. Efter splittringen av Sovjetunionen har arkiven blivit tillgängliga för forskare och människorna vågar berätta friare om sina minnen. Vi kan alltså redan berätta om Porkalas tid som tjänsteplats för teknikern/löjtnanten Gennadi Golinskij, som arbetade på områdets varvs- och byggnadsplatser under åren 1950-55. Vid sidan av arbetet jagade och fiskade Gennadi ivrigt; han lär till och med ha skidat i skogarna och på åkrarna i Porkala.
Många sovjetungdomar avtjänade sin värnplikt i Porkala. En av dem var sergeant Valentin Smirnov, som tjänade som radiospanare i Majvik. I den ståtliga gården högt uppe på höjden avlyssnades den finska radiotrafiken och den finska spanarbasen på den motsatta stranden av Esboviken hölls under uppsikt. På 1990-talet återvände Valentin till Kyrkslätt och Majvik för att berätta om sina erfarenheter som ung soldat inom det slutna arrendeområdet.
På militärsjukhuset vid Porkalabasen arbetade den då 20-åriga Valentina Minosjan, som blev kommenderad dit från Lomonosov nära St. Petersburg. Hon minns att man levde ett alldeles normalt liv på området efter vapenstilleståndsavtalet. Soldater såg man sällan utom på sjukhuset. Man följde med idrottstävlingar på planen i Kyrkslätt och lyssnade till konserter i officerarnas hus – ibland arrangerades till och med danskvällar.
Den enda mjölksovhosen i Sjundeå under Parentesen fanns på Nordanå. Där hade man trängt in 100 kor i en ladugård byggd för 50. Korna sköttes av småvuxna kvinnor, som efterlämnade mängder av stövelsulor, storlek 30, i gödseln.
Sjundby gård, som härstammar från 1500-talet, tjänade som stabsbyggnad. Därom minner väggskrifterna på uthuset liksom fotografier av soldater, som man funnit på området.
Hembydg
I Porkala föddes många barn. Ett av dem, redaktör Alla Gorshkova, bor numera i Kexholm. Hon föddes 1946 och hann gå i barnträdgården och dessutom tre klasser i skolan innan området återbördades till Finland år 1956.
Alla minns sin barndoms lekplatser i Jorvas, där man åkte kälkbacke om vintern och simmade i dammbassängen om sommaren. Hennes mamma arbetade på sjukhuset och dottern lämnades i den närbelägna barnträdgården. Alla och hennes barndomsvänner håller fortfarande kontakt med varandra och har goda minnen från tiden i Porkala. De som föddes och har vuxit upp där betraktar fortfarande Porkala som sin barndoms hembygd.
Vilka var de som bodde i Degerby under Parentesen? Många ansikten lever på bilderna från filmrullen som hittades 1956 på Brasis. Vem var hon, den lilla flickan? På Degerby Igor-museets hemsidor får du veta mera om henne.
1956
Ingenting blev som förut. Världssituationen förändrades snabbt på 1950-talet. Nordsjöns militära tyngdpunkt flyttades till den södra delen, marinbasen i Porkala förlorade sin strategiska betydelse och blev en ekonomisk börda för Sovjetunionen. 1955 var tiden politiskt mogen för att återbörda arrendeområdet. En varm vind drog igenom det kalla krigets tid då Sovjetunionen mildrade sina förbindelser med västvärlden. Hösten 1955 kom man överens om återlämnandet av Porkala. Själva återbördandet skedde 26.1.1956.
De finska soldaterna övertog basen, undersökte den och röjde upp terrängen. Porkalaområdets forna invånare kunde småningom återvända till sina hem. Ingenting var emellertid som förr. “Hyresgästernas” boendekultur hade varit mycket annorlunda. Byggnaderna hade radikalt förändrats; bostäderna hade splittrats till mindre enheter, uthusen hade ändrats till bostäder och en del av byggnaderna var helt försvunna. Åkrarna var delvis igenvuxna och delar av åkrarna och skogarna hade utnyttjats för stridsövningar. Det fanns en hel del betongbunkrar och militärtekniska byggnader och skärgårdsfästena hade förstörts genom sprängning.